Visar inlägg från januari 2012

Tillbaka till bloggens startsida

Silvios klenetter

Nu har jag gått och längtat efter italienska karnevalsklenetter alltsedan Anna Brodow skrev om den sardiska varianten strax efter trettonhelgen, men nu kryper februari på och det är lika bra att skrida till verket (eller ringa till Silvio och beställa några?).

(vilken tanke förresten :-O

(Silvio är så ombytlig att han saknar webbadress, men han fanns iallafall för ett år sedan varje lördag i Hötorghallen där han sålde kaffe och cannoli, men han kan likaväl ha givit sig av till Alperna för att åka skidor)

Karnevalsklenetter

2 koppar mjöl

1/3 kopp socker

60 gram mjukt smör

2 ägg

lite salt

riv skal efter 1 citron

1/2 kopp mjölk

1 tsk vaniljsocker

1 tsk rom (ooops;-)

frityrolja

florsocker att skikta över härligheten

Titta nu på den där länken högst upp så ser ni hur man gör med degen. Antar att det handlar om att få till en fin och slät deg som man kavlar och stansar ut sina klenetter utifrån. Och sedan ska det friteras  (aj aj aj

(eller så söker man upp Silvio och ber och bönar honom ta med i nästa fora upp till Sverige:-D

Lycka till!

Den intellektuelle beger sig hellre till Stadsbiblioteket för att lyssna på Primo Levi ikväll, där man i Poesibazaren läser högt ur I oviss timme plus några av hans nyöversatta dikter.

 

(OM jag får tag på Silvio lovar jag att berätta var han står med sin lilla bil och säljer kakor)

 

Grand freddo

Italienare trivs bäst på café. Det har jag fått bekräftat det sista dygnet, men det mest häpnadsväckande var att Pino, som alltid arbetar bakom disken på sitt café, ringde till mig - från en pulkabacke i Vasastan, ma che successo (vad står på???) och bestämde träff.

(ja, nu var det ju inte alls som ni tror. Pino skulle bara förmedla en syditaliensk kontakt, och denne kontakt befann sig nu på ort och ställe med la famiglia; fru och två barn och så Martas son som är lika gammal som vår, i pulkabacken)

Där kom de fem minuter senare som frusna hundar. Jag försökte vara positiv och tyckte väl att det var fantastiskt att de så precis prickade in il grand freddo (den stora kylan). Pino gjorde en gest nedåt deras vackra skor och vi gick snabbt in på första bästa café.

Och eftersom vi var ett ganska stort gäng fick vi ju inte plats, men på italienskt maner går man inte, känslan av att "inte få plats" existerar inte. Så vi blev förstås stående i godan ro med alla våra pinnaler,papper, pennor, tidningar, påsar, kaffekoppar etc etc...

En kvart senare var vi ute på mörka gatan igen ivrigt samtalande och det sista jag hörde var och jag möjligen var intresserad av recept också, ma certo :-) så klart.

Tidigt imorse, när jag i vanlig ordning hastade förbi Pino hängde så klart "den syditalienska kontakten" ordentligt påpälsad vid barsdisken med sin kaffekopp. Och fem timmar senare, när jag hastade tillbaka (i precis samma vanliga ordning) var han kvar, med nu i sällskap med övriga familjemedlemmar. Önskade dem buon viaggio tillbaka till Södern.

Själv tar jag nu fram den gamla pälsen, efter svärmors mamma. Il grand freddo är här för att stanna. Det största glädjeämnet är bion ute på Gärdet imorgon, Morettifestvalens sista film Aprile, där rollkaraktären, som är sur på Berlusconi, börjar göra en film om intressekonflikter, samtidigt som han börjar göra en musikal, samtidigt som han blir pappa (ja, det är mycket för honom, un casino ;-)

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Strozzapreti

Vet ni vad strozzapreti är?

(det visste iallafall inte jag tills igårkväll, då Paolo Grossi,  kulturattachén, teaterviskade namnet på den rätt som kocken viskade i mitt öra, stroooza preeeti)

Kocken var influgen till Italienska Kulturinstitutets event på tema Emilia Romagna med betoning på adriatiska rivieran. Och den går inte av för hackor mina vänner...

(dunka-dunka, spa, aeorobics på stranden, vattenruschkanor på land, disco på beachen, om natten, och så upp och ut på cykel alternativt motorcykel backe upp och backe ned (man blir alldeles matt)... men glöm inte maten (grazie mille). det är ju Emilia Romagna med  sina frosserier på bologneeesen (och så är vi tillbaka till ruta ett, till kocken).

Där satt man och väntade på att få företräde till hotellrepresentanten, tuggade på lite (ljuvlig) sallad och konverserade än hit än dit och så kom pastan in på bordet. Och man slängde sig dit som en utsvulten varg och glupade i sig, komplementerade kulturattachén som sagt, bad servitrisen skicka sina hälsningar till kocken (och det gjoooorde hon).

Så tvärs igenom alla människor öppnade sig dörren till KÖKET och KOCKEN kom UT (med "slängen" och allt!). Och så befann man sig hängande med kocken istället, prata vilken typ av salsicchia han hade använt etc etc. Nu vet jag att han kommer från Hotel Michelangelo i Riccione. Kanske kan Elisabeth Ericsson på County Travel ordna en resa dit, för oss som vill ligga på stranden. Och äta :-)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Terrenos make-over

Allora, då har man sprungit i snögloppet igen, Sanna och jag, den här gången till Terreno på Schelegatan, som briefade om sin vingård i Toscana samt berättade att deras trevliga Enoteka på Schelegatan (Kungsholmen) ska förvandlas till en vinprovarcentral ...

(men vi som har vinkort till deras automater i baren får forstätta använda dem, men då måste vi organisera oss i vinprovargäng, för att få komma in)

De har en orto (en köksträdgård) på den där vingården i Toscana. Och det roliga är att det är dit alla gästerna går (de som kommer för att bo på agriturismon, prova viner etc). De liksom smyger dit för att det är just själva köksträdgården med sina kryddland, sina vintergrönsaker som olika slags kål så här års, som intresserar dem.

"Ja, nu har vi börjar förstå att det är just hur grönsakerna växer i vår trädgård som svenskarna är intresserade av, vi som har så mycket annat att visa dem. Så vi får väl tänka om lite."

Detta berättade dottern i huset, som nu jobbar professionellt i företaget.

 

Italien inför avgrunden? Det är Tomas Lappalainen som grubblar på det här på ABF-huset tisdag den 17 januari.

 (nä, nu måste jag tänka på några programpunkter för Romvännerna. A dopo:-) 

 

Porto Santo Stefano

Så här ser det ut i Porto Santo Stefano dit de tar alla stackare, eller rättare sagt, de lyckligt lottade som klara sig när den där gigantiska färjan välte utanför södra Toscana (eller snarare på södra Toscana). Peter Loewe skriver initierat om helgens händelser.

Jag kan bara säga att jag tyckte väldigt mycket om den där lilla orten, särskilt badhotellet Caletta, där vi tillbringade en vecka strax innan vi emigrerade hem till Svetige (igen).

Våra vänner på Via Po i Rom, som jag brukar skriva om, har ett hus som nonnan (mormodern) i familjen som lät bygga på 60-talet högst uppe på berget (ett hus med rum för hur många som helst), men där kunde vi ju inte bo vecka efter vecka. Så när maken åkte ner till Rom för att arbeta, hyrde jag ett rum för mig och sonen på just Caletta (och det var toppen).

Övriga glädjeämnen är att blodapelsinerna från Catania fortfarande finns hos den lokala hökaren.

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg