Visar inlägg från oktober 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Blommorna från Sanremo

Årsta Partihallar sent i oktober efter mörkrets inbrott: kyla och öde lastkajer, man tänker sig förflyttad till omlastningshamnen i Neapel (som jag aldrig har varit i men väl läst om).

En Fiat dyker upp i mörkret (tack gode gud) som backar tillbaka och chauffören vevar ner rutan, ber mig inte hoppa in (tack gode gud), men frågar om jag är på väg till Sanremo (ja!), han säger att jag ska fortsätta längst bort till Stockholms Blomstertjänst AB.

Jag ringer Sanna, chefredaktören på Solo Italia, för att berätta att "Sanremo" ligger mycket ödsligt, men att hon inte ska tappa sugen, varpå hon fem minuter senare ringer och säger att hon är vid Globen och enligt GPS:en är det fem mil kvar till Årsta (det är inte sant). Fem minuter senare är hon på plats.

I "Sanremo" doftar det liljor och mimosa. Och el från de starka lysrören högt uppe under taken. Nere på den grå betongen står ivriga florister och väntar. Och vem får man plötsligt både höra och se, om inte Signore Dottore från Imperia, ivrigt gestikulerande väl innesluten i en guldglänsande dunjacka (enligt breddgraden ska det vara kallt i Stockholm tycker han). 

Allora, sedan binds det blommor, fotograferas, ställs frågor om Alfred Nobel och Sanremo och minglas (i den ordningen) och ut kommer man med ett moln av guldkorn över sina kläder och fingrar fulla av bläck, mer säger jag inte. Ni får läsa om det i nästa nummer av Solo Italia istället :-)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Liguriska oljor

Italienaren kramar gärna sitt eget klocktorn, han är en sådan nationalpatriot. Och kommer han från Ligurien som signore, no, dottore Antonio Fasolo, ja då älskar man ligurisk olivolja å hans vägnar, för så gott smakade den, innan man ens hade fått prova. Att han är president över oliverna i Imperia är liksom pricken över i.

Signore dottore hade ett sätt att gå omkring (som en bunden varg) fram och tillbaka på Sheraton. 200 000 olivträd har han, il lavoro e duro, multo duro (det är ett hårt arbete, ett väldigt hårt arbete...) sedan kastar han mikrofonen, hoppar över introduktionen och pang på oliven bara (och man var ju fast).

Hans mannar käppar just nu ner oliverna på terrasserna som är så smala att inga traktorer får plats, folk bär, sliter och drar och framför allt klättrar de upp i träden och bankar ner dem, oliverna. Och sen fort fort (veloce, veloce) till kvarnen (frantoion) och där mal man, pressar och står i.

Själv föredrar Signore Dottore den ofiltrerade oljan, den som bildar lite bottensats, men kunderna tror att det är något fel på oljan, och så hamnar man i diskussion säger han. Bättre då att sälja den filtrerade varan (eller hur, skippa argumenten).

Allora, prova nu de liguriska oliverna (som faktiskt är de allra bästa). Oljan finns så vitt jag vet bara hos Tommy, på Risotto Fine Foods. Han har säkert peston också. Och kom ihågt pesto serveras bara till linguine....

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Pasolinifestival

Man har grävt ut Svenska Filminstitutet. Och där fann man en film som spelades in bara någon dag innan den italienske poeten och filmaren Pier Paolo Pasolini gick bort (mördad på stranden i Ostia utanför Rom, brutta storia).

Och imorgon onsdag (26 oktober) visar man valda delar av den här filmen på Italienska Kulturinstitutet (det kostar ingenting och man måste inte boka, facile). Katarina Frostenson från Akademien är också där samt den store stöddige Göran Greider (puh). Och sedan, sedan mina vänner, blir det "förhandstitt" på Grävskopans gråt...

(om jag inte hade vetat att den var skriven av Pasolini, hade jag trott att det var ett skämt, men den mannen föddes i Bologna och han var inget skämt)

Allora, Dolcetto har iallafall fått upp sin skylt och därinne installerar Giuseppe sin kaffemaskin, men öppet har han ju inte, domani signora (ma va a Sicilia con me signora:-) Törs man gå dit imorgon (eller åker man till hans hemby på Sicilien?? Vad ska min man säga???)

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Heliogabalus i kloaken

Ja, vad ska man tro? Förra veckan såg man otroliga bildsekvenser på hur man släpande omkring på en döende Gaddafi och nu har de ju obducerat honom...(stackars den rättsläkare som stod där mitt i natten och gjorde det, för ex-dikattorn lär ju ha stunkit död och pina redan på sin torftiga lit de parade) ...men dragen i kloaken blev han nog, precis som Heliogabalus, en av Roms mest galna kejsare (fast han var ju från Syrien).

När Heliogabalus var i sin krafts dagar brukade han ordna fantastiska parties och var han på riktigt gott humör släppte han in lejon och tigrar till gästerna lagom till desserten. Den panik som utbröt när djuren hoppade upp på dynorna och som troligen gav gästerna dödsångest tyckte han bara var kul...

(vilket erinrar om den djurägare som släppte ut sina lejon och tigrar, grizzlybjörnar och vargar i Ohio förra veckan- ja alla djur stack ju och skapade oreda utom aporna som trivdes ganska bra ändå. För att inte tala om alla de läskiga djur som flyter upp i Bangkok, hur många strypta krokodiler har ni sett?)

Och det är det jag menar, man läser om otroliga saker, och det kunde väl ha varit i Acta Diurna (min favorittidning om inte kejsar Augustus hade förbjudit den). Och om Plinius den äldre hade levat år 222 efter Kristus, då pöbeln lynchade Heliogabalus, hade vi nog fått läsa om det i Actan dagen därpå också.

Dolcetto öppnar förövrigt imorgon, det lilla lilla ståfiket på "mitt" hörn. Ägaren är från Palermo, det var iallafall vad han sa på en raspig mobillinje för ett par veckor sedan. Allt kan alltså hända!

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Syditaliensk keramik

Finalmente!

Äntligen fick jag anledning att promenera bort till Rörstrandsgatan och besöka Luisa Martorelli. Där har hon sedan några år en liten butik La Riggiola med kakel och keramik från Vietri sul mare, en ort där man har producerat de allra vackraste lervaror i hundratals år, men nu finns den alltså i Stockholm.

Luisa kommer från Salerno, en ort som ligger mitt emot Capri strax nedanför Sorrento, med just Vetri sul mare strax intill.

När hon flyttade till Stockholm med sin man (trombonisten Ivo) kunde hon inte vara utan sitt hemlands vackra varor så hon öppnade butik, på just Rörstrandsgatan, ivrigt påhejad av sin man som ju visste att på Rörstrandsgatan har man producerat svenskt gods ungefär lika länge som i Vietri sul mare, nåja, kanske inte så länge, men ändå. Nu finns hon där, en fantastiskt vacker kvinna med korpsvart hår och glittarande ögon, med underbara saker från jorden. Allora, Luisa fick ett nummer av Solo Italia och så får vi se vad det blir.

Måste också nämna att i skylten står en av mina favoritparfymer just nu, Carthusia i profumi di Capri (nappade ju åt mig en flaska i våras när vi var där på mycket hastigt besök). Nu måste jag inte åka till Anacapri för påfyllning utan bara promenera över Sankt Eriksbron bort till Luisa på Rörstrandsgatan...

 (och sakta vi gå genom stan;-)

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg