Visar inlägg från september 2011

Tillbaka till bloggens startsida

Köksutensilier i mina drömmar

Guzzini är företaget som specialiserat sig på modern köksutrustning i designad plast (fiffigt nog både giftfri och återvinningsbar) i klara färger som rött, grönt, gult och orange (dessutom tål grejerna diskmaskin). Samtliga produkter är framtagna av kända designers, även arkitekter är inblandade, som till exempel stolen My chair ritad av Carlo Colombo. Sedan sex år finns det ett showeroom i Bromma som drivs av Christel Gardtman.

Vilket showroom, vilket ljus, vilka färger (kanske hjälpte solen som lyser så starkt dessa dagar...). I hyllorna som går från golv till tak står de vackraste designade köksgrejer man kan tänka sig.  Även om jag fick köpa den där salladsslungan- som jag kom för- så är det här ingen butik i vanlig mening, utan just ett showroom. Produkterna finns att köpa på NK och Åhlensvaruhusen runt om Sverige samt på Svenssons i Lammhult.

Innan jag hastar iväg med slungan slår jag mig ner vid det bord som står utanför. En mycket vacker kvinna, mörka lockar och full makeup, glittrande smycken, slår sig ned bredvid med en espresso. Hon kunde ha varit italienska, men faktiskt ”bara” från Västkusten (helt säkert har hon valloner i släkten). Hon är pensionerad men passionerad tillskyndare då Christel behöver hjälp på mässor. Jag blir sittande där i solen och pratar med henne. Theresa uppenbarar sig också, en kund med milanesiskt ursprung, som säljer Björn Borg kalsonger (ma perque?!)

Den vackra kvinnan med de glittrande smyckena insisterar på att jag måste prova en stol inne i showroomet av just Carlo Colombo innan jag går. Och visst, jag sjönk tillbaka (och blev nästan fast), fjädrande rygg, en härlig känsla av följsamhet. Javisst, en fantastisk stol från la bella Italia.

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Därför ska man läsa klassiker

En klassiker är som ett oändligt universum och som en antik talisman för evigheten. Särskilt när samtiden mest verkar vara som ett bakgrundssår. Det tog jag till mig häromkvällen på Lericiinstitutet när Italo Calvino var på tapeten. Det var den gamle professorn (jag har glömt hans namn) som talade om universums oändlighet. Han gjorde mest intryck (Alberto Asor Rosa hette han och var från La Sapienza i Rom) han menade verkligen att samtiden inte kan vara utan sin talisman (tänk på det du).

Jesper Olsson från SvD menar att en klassiker för den skull inte bör betraktas som ett herbariskt blomster, till det är den alldeles för tålig. Jag uppfattade det som om klassikern enligt honom "svettas mänsklighet ur varje por". Somliga liksom skiver fram städer, som Balzac gjorde med Paris och Rom. Olsson kallar detta för "topografisk besatthet".

Allora, det är väl rätt fantastiskt för att komma från bokmalarnas horisont? Och det är helt och hållet Karins förtjäst, min bästa partypingla och litterära doktor som jag känner, som invigde mig i den italienska litteraturens mysterier.

Men, vad har vi nu för italiensika klassiker att hoppas på?

Plinius den äldre och yngre (i mitt hjärta) liksom Juvenalis, Ovidius kanske (men han var ju mest inriktad på kvinnor). Och sedan (ja, och sedan?) gör vi ett jättehopp till Umberto Ecos I Rosens namn.

Jag kan inte låta bli att skvallra om Elsa Morante och hennes litterära agent Erich Linder (låter det inte fantastiskt "litterär agent" - om jag får ett annat liv hoppas jag på den banan). Iallafall ska man gott undra om inte dessa båda hade mer ihop än litteraturen? Det var vad Luisa Finocchi, som jobbar med att få ut italienska författare i världen, uppmanade oss att grubbla lite på (så som jag tolkade det hela).

 

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Varför läsa klassiker?

Klart man ska läsa klassiker !

Tänk så mycket bättre världen skulle bli om lite fler försjunker i till exempel De tre musketörerna (som jag just gör... med iskall fäktning, hetevrade dueller och plötsliga enleveringar) istället för att slita gatorna...

Allora, därför har Paolo Grossi Italienska Kulturinstitutet kämpat så hårt för att få Italo Calvinos essäsamling, som heter just Varför läsa klassikerna, översatt till svenska. Ikväll presenteras den ute på Gärdet, fri entré och inga föranmälningar behövs. Kan det bli enklare?

Alltså, ta dig till Gärdesgatan 14 till kl 18. 30 ikväll där man samtalar om just klassiker och förfriskar sig.

Samtidigt får du vara med om att inviga utställningen Copy in Italy. Autori italiani ni nel mondo (Italienska författare i världen).

 Väl mött/den passionerade bokmalen....

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Limoncellopaj

Det finns de som tycker att limoncello smakar WC-anka (men då har de glömt ställa in den i frysen ett halvår:-)

Och så finns det de som älskar den gula citronlikören (som jag). Och nu har jag fått ett recept från en kock i Sisjön (utanför Göteborg).

(inte vet jag vad denne kock har för anknytning till Italien, men jag tror att han gillar limoncello precis lika mycket som jag)

LIMONCELLOPAJ

Deg:
3 dl vetemjöl
2 äggulor
80 g smör
1 dl strösocker
50 g krossade mandlar
Rivet skal av 1 citron
1 nypa salt

Fyllning:
1 vaniljstång
4 dl mjölk
5 äggulor
1/2 dl strösocker
knappt 1/2 dl potatismjöl
4 msk limoncello (ta meer)

Servering:
Färska bär, riven choklad

1. Arbeta samman ingredienserna till degen. Låt vila 15 minuter i plast i kylen. Tryck sedan ut degen i en pajform och grädda i ugnen på 200 grader i 12-15 minuter.

2. För att göra krämen: snitta vaniljstången på längden och skrapa ur fröna. Låt stång och frön koka upp tillsammans med mjölken. Ta kastrullen från värmen och ta upp vaniljstången.

3. Vispa äggulor och socker i en skål. Vispa i potatismjöl och limoncello. Häll långsamt i vaniljmjölken medan du vispar. Värm blandningen i en kastrull i 15 minuter (inte kortare!), rör hela tiden! Låt krämen svalna.

4. När det är dags att servera, fyller du skalet med limoncellokrämen och toppar med färska bär och riven choklad.

 

 Och här kommer adressen till kocken i Sisjön

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Fräsig burgundergryta

Ja, jag vet (lo so), vad gör en burgundisk gryta i en italiensk blogg, men vi väntar besök från Svenska Rominstitutet och argumentet lyder att man inte bjuder en person som bor i Rom på italienskt, eller hur?

Så jag tackade nej (!) till en grappaprovning med Solo Italia :-/ till förmån för min burgundiska gryta. Vi ska äta den ikväll, men jag gjorde den igår (och provsmakade). Och det var jättegott, en hel flaska rödvin (côte-du-rhône reserve) ligger där och mognar.

Burgundisk gryta

1. skaffa till att börja med en ordentlig bit högrev. 2. skär fläsk, scharlottenlök, purjo, vitlök och rotselleri i bitar och fräs i en gigantisk järngryta i smör och olivolja

(det räckte inte med fläsket)

3. lägg i högvis med de rensade trattkantarellerna och lägg ned i fräset (och fräs mer). 4. rör ut mjölet i fräset och klicka i tomatpuré, vatten, rödvin 

(och blod om det finns från högreven som du troligen redan har tagit fram). 

5. Låt nu allt koka upp och lägg på lock, men sänk värmen/stäng av medan du tar dig an högreven. 6. Skär den i lagom bitar, putsa bort fett om du inte vill ha

 (alternativt ge till din hund som jag gjorde- som han dreglade och bad om mer...) allora, jag la en stor bit fett från reven i grytan eftersom det ger smak- men jag ska ta upp den idag så att den långväga gästen slipper sitta och tugga på den.

7. (vad gjorde jag sedan?) Låt grytan puttra på mycket svag värme tills köttet är mört, en eller två timmar.

Burgunderna var en germansk stam (och man vet inte varifrån de kom, eventuellt från Skandinavien, man tvistar lika mycket om dem som man gör med langobarder och etrusker), i vilket fall är en burgundisk gryta en smakrik höjdare om hösten. Och särskilt bra när man har en säck trattkantareller att göra av med).

Buon Apetito!

 

 

 

0 kommentarer | Skriv en kommentar

Äldre inlägg